Känslor

Idag sista dagen på Anhörigeutbildningen som jag har deltagit i vid 3 tillfällen så började jag tänka på detta med känslor. När jag växte upp så fick jag aldrig visa att jag var arg. När jag var 8-9 år så kunde jag ibland sätt mig på golvet under köksbordet och barriera mig med stolar runt bordet så att jag satt som i en bur. Tror jag ofta gjorde det då jag var arg eller ledsen. Minns en gång när jag satt under köksbordet så frågade min styvbror:

Varför sitter Jouanita under köksbordet?
För att hon får inte som hon vill, svarade min styvmor honom. 

En annan gång minns jag att när jag var arg så stampade jag hårt i trampan när jag gick upp till andra våningen. Då hörde jag någon som skrek till mig (min styvmor):

Sluta klampa i trampan!

Ganska snabbt började jag förstå att negativa känslor inte var okej. När jag en gång råkade le vid fel tillfälle p.g.a en pinsam tystnad då jag råkade tappa ett glas mjölk över köksbordet, då fick jag en sur disktrasa slängd i ansiktet vilket var väldigt förnedrande och jag började gråta.

När jag och min styvmor i min tonår var i konflikt då vägrade hon prata till mig och vi kunde gå hemma och pratade med andra i hushållet, men inte med varandra. I samband med min studentexamen var vi i en sådan konflikt. Då hade vi inte pratat med varandra på 2 månader och ändå bodde vi under samma tak.

Och dessa oändliga gånger som jag grät mig till sömns i tonåren. Jag hade massa känslor inom mig, men jag visste inte vad det var jag kände egentligen. För jag hade aldrig fått hjälp att sätta ord på det jag kände och jag hade lärt mig att negativa känslor inte var okej. Var det då konstigt att jag började med destruktivt beteende för att försöka stå ut när det var svårt? Svar nej. Jag visste ju inget annat. Jag kände bara en massa, men visste inte vad det var jag kände. Visste bara att det var inte okej att känna om det inte var glädje jag kände. Jag bara visste att det smärtade mig och gjorde så fasligt ont i mig och jag visste ju inte hur jag själv skulle bemöta det jag kände för jag visste ju egentligen inte var det var jag kände. Och framför allt när man är i tonåren och alla känslor är dubbelt så starka med alla de hormoner som normalt sprudlar i en som ungdom. Om man inte då får hjälp att identifiera sina känslor, sätta ord på det man känner och får lära sig hur man egentligen bäst ska bemöta sina känslor, hur ska man då veta att det finns andra alternativ än de destruktiva beteendet?

Kan det ligga något i detta mån tro? Idag så har jag lite mer koll på vad jag känner, MEN jag vet fortfarande inte hur jag är när jag är arg och jag vet inte hur den känslan är. Jag kan dock känna att jag blir irriterad eller i alla fall så tror jag att det är den känslan jag känner när jag säger att jag är irriterad. Även om jag inte har de svårigheterna idag som jag hade förr så kan jag ändå känna att det är svårt att identifiera mina känslor. Men jag tycker att det är fullt okej att känna och uppleva sina känslor men det är otroligt viktigt att redan lära våra små barn så mycket som möjligt om känsloregistret och bekräfta det barnet visar att det känner som barn. På så sätt tror jag att man har gett dem en bra start på att kunna identifiera sina känslor sedan när de är i den känsliga emotionella (känslomässiga) åldern som tonåren ofta innebär.

Genom DBT (Dialektisk beteende terapi) så har jag fått lära mig att identifiera det jag känner. Det är svårt men det går att lära sig. DBT:n blev min räddning till att förstå och också acceptera att alla känslor är okej. Och sen också att vissa känslor kan man alltid hålla kvar lite längre i sig (dvs. de positiva) medans de som är negativa ska man identifiera, men inte försöka hålla sig fast vid utan försöka låta dem rinna av en som det rinnande vattnet över glaset när man står och diskar. Genom DBT:n fick jag lära mig alternativ till de destruktiva beteendena för att stå ut. Förutom att identifiera känslan och försöka uppskatta vart på känsloskalan intensiteten låg på så fick jag också lära mig olika färdigheter för att stå ut när det är svårt men framför allt för att upptäcka vad som kunde hjälpa mig. Så ibland när jag mådde som sämst så kunde jag få ställa mig i duschen och bara låta vattnet rinna längst mitt huvud och ner på golvet och ut ur avloppet och egentligen tänka att det var de negativa känslor som for ur avloppet. Ibland ringde jag och pratade och pratade och… pratade med någon som orkade att lyssna. Eller så lyssnade jag på musik i mina hörlurar och blev ett med musiken, eller så skrev jag av mig. Alternativen var många och så småningom nästan lika snabbt som känslan kom så försvann den också. Det gäller också att under tiden försöka stå ut.

Tack!

Och… Du, glöm inte att ha en SuperBra dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *