Idag när jag satt i bilen påväg hem från att ha utbildat nya Första Hjälpare till Psykisk Hälsa på Riksföreningen Attention i Stockholm, så kunde jag inte låta bli att tänka på mitt liv -16 år tillbaka, kontra det liv jag har idag.
För 16 år sedan var jag så nära att avsluta mitt liv två gånger med fem dagars mellanrum. Och jag minns de stunder då jag satt på min sängkant och pratade med en av distriktssköterskorna som kom för att dela mina mediciner hur nere jag kände mig, så förtvivlat ledsen jag var inombords och hur totalt nattsvart livet kändes för mig just då. Det fanns ingen framtid för mig, det fanns ingen morgondag och det fanns absolut inget liv för mig. Jag ville inte leva längre – jag hade bestämt mig. Jag var 27 år.
Och så idag då jag sitter i bilen påväg hem till min älskade man, våra två fina söner och tre söta katter i vår fina blå villa, så kunde jag bara inte låta bli att tänka: “Idag lever jag ett rikt liv genom att jag har en familj, jag har ett hem, jag har mitt företag och mina fantastiska vänner: Tänk om vi alla ibland kunde se in i framtiden! Då kanske inte mitt fruktansvärda lidande som jag just då upplevde gällande min psykiska ohälsa skulle vara så outhärdlig som det var. Då kanske jag hade orkat stå ut och jag hade kanske inte gjort mina självmordsförsök som bl.a ledde till en sex procentig invaliditet. Om jag bara då hade kunnat se lite in i hur min framtid några år senare skulle bli. Skulle inte det kunna vara bra?
Och… Du glöm inte att ha en SuperBra dag! 😉