Psykisk sjukdom eller livskris?

Tidigt i våras föreläste jag tillsammans med Psykologen Alain Topor som även är Docent på Institutionen för Socialt Arbete på Stockholms Universitet. Han är en person som jag verkligen ser upp till som förespråkare för just Återhämtning från psykisk ohälsa. Vilken ära!

Topor pratade i föreläsningen verkligen om det som jag personligen tycker det ligger mycket sanning i “Psykiatrin kan inte lösa samhällsproblem”. 

Tänk om vi började se bortom sjukdom. Allt ska i dag diagnosklassificeras, men hur många av diagnoserna bottnar egentligen i att det är någon fysisk orsak till ohälsan? Är det inte dags att vi börja tänka mer i termer psykiska problem baserat på livskris än psykiska sjukdomar? Låt mig förklara:

Jag har haft diagnoserna ångest, svår depression, ätstörning och så småningom fick jag diagnosen borderline som jag idag är helt återhämtad ifrån.
Min psykiska ohälsa berodde på en uppväxt som resulterade i att föräldrarna skilde sig då jag var 7 år. Min pappa var otrogen mot min mamma. Jag fick som 7-åring välja vem av mina föräldrar jag ville bo hos. Jag valde pappa. Det resulterade i att jag inom loppet av ett par år successivt helt tappade kontakten med min mamma, mormor och morfar och hade sporadisk kontakt med två äldre syskon. Pappa kom och betyda allt för mig och även farmor & farfar. Det blev en ny familj för mig att växa upp i. En familj där det var “dina barn, mina barn, våra barn och så Jouanita”. När jag var 13 år dog min älskade farmor och när jag var 17 år dog farfar. Det tog mig oerhört hårt. Ännu älskade vuxna som försvann ur mitt unga liv. På loppet av 10 år från 7-17 år så förlorade jag fem väldigt viktiga vuxna personer. Jag levde nu med en styvmor som flyttade in i samband med skilsmässan som inte alls tog mig till sig, utan tvärtom. Jag utsattes för psykisk och verbal misshandel – kände mig inte älskad längre av någon och min självkänsla kördes ner i botten.

Efter allt detta som jag var med om som ung och som man kan höra mig berätta om i mina föreläsningar och i mina böcker blev ju det ett resultat till de symtom som sedan psykiatrin klassificerades psykisk sjukdom. Men… jag var ju inte sjuk – det var inget fysiskt fel på mig utan snarare ett resultat av en onormal uppväxt som ledde till än det ena och än de andra symtom. Det var ju en naturlig reaktion på onaturlig uppväxt. Och varför ska naturliga reaktioner sjukdomsklassificeras? Hur skulle det vara om vi ser det mer som psykiska problem som vi tillsammans löser utan att sätta namn på en det ena och än det andra och medicinera? Och när det gäller mediciner så vill jag säga följande. Topor pratar om i föreläsningen “Pengar, vänner och psykiska problem” om hur socialstyrelsen beskriver personer med psykiska funktionsnedsättningar som vid psykoser att individen med psykos kan tenderar vara försjunken i sig själva, är inaktiv med nedsatt drivkraft och har ett förändrat känsloliv, de lever i sin egna värld och har en oförmåga att fatta beslut.
Och visst… jag hade säkert låg Seretonin och då ges antidepressiv medicin och behövde lite mediciner, men.. det är viktigt att komma ihåg att medicinerna gjorde också att jag blev inaktiv, hade ingen lust att engagera mig, eller göra något över huvudtaget. Jag var känslolös, känslokall och skadeglad, energilös etc. Alltså det jag vill säga är att medicinerna gjorde mig sjuk. Och fortfarande så handlar det allt om en reaktion på en onormal uppväxt. Och jag tror att många personer med olika psykiska diagnoser blir mer sjuka av mediciner även om mediciner för vissa kan vara det absoluta livräddande insatsen.

Att jag slutade äta mat som ung och slarvade otroligt med maten berodde på klumpen jag hade i halsen. Tänk dig att du har en svart tegelsten i halsen – det går inte att äta. Om ändå någon vuxen hade förstått att denna svarta tegelstenen som jag kände som 17-åring och som fick mig att sluta äta som egentligen kallas ångest, var ett symtom/resultat av att hemsituationen inte var den bästa. Visst en av mina lärare såg mig, även skolsköterskan och så småningom kom jag till min privatpraktiserande psykiatriker. Men… tänk om man hade sett mig som en tjej som reagerade sunt på en osund situation i stället för att att “Jouanita håller på att bli sjuk”. Depressionen var också resultat av skilsmässan. Att leva med att jag  har en mamma som är mer död än levande, att ha en styvmor som heller tiden får en att känna sig så totalt värdelös får nog inte många att vli superglad över. Visst när det gäller depression så finns det även fysiska orsaker till det, men behöver inte nödvändigt vara så, utan kan vara enbart en naturlig reaktion på tex ett socialt problem men som psykiatrin allt för många gånger vill kalla psykisk sjukdom och som ska lösa med hjälp av mediciner.

Hänger ni med mitt resonemang? Och jag är så glad att höra att detta är vad Topor och som månt om mycket nämner om det i sina föreläsningar men också i intervju här nedan. Ta gärna del av den!

Och Du… glöm inte att ha en SuperBra dag!;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *