Mitt kall var inte att jobba som “Syrra” som jag trodde

Ibland så tror man att man är på rätt spår. Men så går man genom livet, mot den riktningen som man tror är den rätta och upptäcker så småningom att det var kanske inte riktigt detta som var ämnat för mig. Men det behöver inte innebära att den kunskapen som man har samlat på sig nödvändigt är bortkastad kunskap, utan man kan många gånger ha stor nytta och glädje av den erfarenheten även när man växlar över till ett annat spår på livets väg.

År 1996, när jag var 23 år flyttade jag från nordöstra Skåne till Kemi i Norra Finland. Jag hade inte varit längre upp i Sverige än till Östersund vid det laget. Jag hade bestämt mig att jag skulle bli Legitimerad sjuksköterska. Jag hade kommit in på en Internationell sjuksköterskeutbildning på KemiTornion Ammattikorkeakulu (Yrkeshögskolan). Tre och ett halvt långa år låg framför mig.

Allt var kul. Jag trivdes som bara den med allt. Jag fick nya vänner. Var uppskattad och populär bland lärarna – det kändes lite som något exotiskt över min närvaro förstod jag. Tänk dig själv… en skåning i Norra finska Lappland som inte kan någon som helst finska eller har en finsk anknytning flyttar dit och börjar plugga bland en massa Finländare. Jag var ofta med i tidningar och radiointervjuer och alla tog så väl hand om mig. Även om det ibland var otroligt jobbigt med mina känslor och tankar. Mitt mående gick upp och ner, upp och ner och ännu mer ner…. när jag bodde i Kemi. Hursom… jag blev trots allt Legitimerad sjuksköterska med inriktning medicin/kirurgi och gick ut med höga genomsnittsbetyget 4.8. Fast vid min examen i december år 1999, så mådde jag så otroligt dåligt… det var då jag var nere i helveteskapet. Så långt ner man någonsin kan komma. Tre månader tidigare satte min psykiatriker (som jag nu endast hade telefonkontakt med) in mig på mediciner. Det var antidepressiva, sömnmediciner och lugnande.

Nå… jag flyttade sedan tillbaka till Sverige och då till Uppsala. Började jobba som sjuksköterska på Traumaortopeden på Akademiska universitetssjukhuset och hann jobba där i 4 månader varav tre månader som självständig “syrra” efter inskolningen. Sen var jag borta från detta yrke i 4 långa år då jag var helt sjukskriven p.g.a min psykiska ohälsa. Började arbetsträna 2004 (pluggade även samtidigt sidan om detta på halvfart på universitet till att bli psykiatrisjuksköterska) och det ledde sedan till jobb som sjuksköterska igen fast då på Infektionsmottagningen.

Två år efter jag påbörjade arbetsträningen kom jag in på RSMH:s utbildningar som vicekursledare med fokus på föreläsning under utbildningsdagarna. Jag stormtrivdes och upptäckte något helt nytt och en ny sida av mig själv. Jag hade också 2005 haft min första föreläsning där jag föreläste om mina erfarenheter av psykisk ohälsa och om det bemötande som jag hade fått från vårdens psykiatri. Jag upptäckte också då vilket enormt intresse det var på att få höra berättelser från en egenerfaren och att mättnade var näst intill omöjlig. Jag hade trots mitt helvete då jag har mått jättedåligt i de olika diagnoserna ångest, ätstörning, depression och borderline fått en erfarenhet som inte gick att läsa sig till men som “samhället” ville verkligen veta mer om. Och jag upptäckte också att om jag forsätter och berätta, våga vara öppen med mina erfarenhet, tankar samt dela med mig så kan jag hjälpa och stötta andra. Jag bär på en unik och dyrbara kunskap. Tänk att mitt “helvete” hade ett värde för andra?

 

Jag förstod att jag kommer aldrig jobba som Legitimerad sjuksköterska igen, jag kommer inte bli en Florence Nightingale, men jag har ändå hittat mitt kall i att vara ett ställföreträdande hoppbärare som levererar kunskap ur ett inifrån perspektiv. En som vill på alla sätt förmedla “Ge inte upp för då kan det inte bli en förändring”.

Och Du… glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉

2 reaktioner till “Mitt kall var inte att jobba som “Syrra” som jag trodde

  1. Beteendevetaren Svara

    Tack för ditt inspirerande inlägg! Har en jobbig dag idag med hetsätning och ångest.

    Min blogg handlar om mig som Beteendevetare och masterutbildning i arbets och organisationspsykologi

    • Jouanita Törnström InläggsförfattareSvara

      Tack själv!
      Och många gånger så är skrivandet både helande, men också ett sätt att våga prata mer om psykisk ohälsa och ett sätt att sprida kunskap på.

      Kämpa på!
      /Jouanita

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *