Jag gick från rollen som utbildad sjuksköterska med inriktning medicin/kirurgi/psykiatri som jag jobbade som inom främst somatiska sidan av sjukvården till att sedan själv får rollen som patient då inom allmänpsykiatrin med diagnosen Borderline, depression, ångest och ätstörning att brottas med under flera år. År 2008 återhämtade jag mig helt från de diagnoserna vilket jag absolut aldrig trodde skulle vara möjlig. Och aldrig trodde jag att jag en gång i framtiden själv skulle få ännu en ny roll i livet inom Hälso-och sjukvården – rollen som anhörig till en närstående med neuropsykiatriska diagnosen ADHD kombinerad form och misstänkt autismspektrumtillstånd.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Det är uppförsbackar och ibland riktigt rejäla nerförs backar. Men jag tror ändå att det finns någon avsikt med det, även om jag fortfarande försöker förstå mig på vad mina erfarenheter vill säga. Jag kan ändå tycka att det är lite fascinerande av att jag som nu återhämtningskonsult utbildar mig inom vårdyrket, blir sedan patient inom vården under x-antal år och sedan får jag rollen som anhörig till min yngsta grabb som får diagnosen ADHD-kombinerad form. På sätt och vis är det bra att jag får den rollen. Jag menar inte att det är bra att han får en diagnos även om jag absolut inte har något emot diagnoser, självklart inte utan förstå mig rätt. Med det arbete jag gör idag som utbildare/föreläsare och konsult där huvudsakliga målgrupperna för mig är vårdpersonal, patienter/brukare och anhöriga/närstående så är det ju ett stort plus av att jag får erfarenheten utifrån alla dessa målgrupperna som jag nu utbildar för. Jag får då automatiskt erfara alla målgruppernas perspektiv och kan absolut förstå och sätta mig in i deras situation på ett helt unikt sätt vilket är svårare när man inte har gått i samma skor, så att säga. Vi hamnar på “samma våglängd”.
Yngsta sonen fick diagnosen för drygt tre veckor sedan. Och nu kommer jag verkligen får erfara sjukvårdens/samhällets stöd hur det fungerar eller kanske inte fungerar? Och för att inte prata om alla möten, utredningar, planer, insatser, åtgärdsprogram, medicinska erfarenheter, stödet från föreningar etc som jag också får erfar, men också… vardagen av att vara nära anhöriga till ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och dess utmaningar. Och detta barn som så småningom också blir vuxen och där jag som förälder kanske inte kommer/får blir inkluderad på samma sätt när sonen nu är det lilla barnet. Den frustrationen som det verkar innebära utifrån det jag många gånger hör anhöriga berättar mig?
Att det är tufft att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa och/eller som har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning tvivlar jag alltså inte ett dugg på. Jag har redan hunnit erfara de utmaningar som det kan innebära. Och när t.o.m. maken säger… “han är en utmaning ja… då är det verkligen tufft”.
Det jag känner dock ÄR så viktigt för att orka med och för att hålla sig själv hel utan att bränna ut sig det är den egna möjligheten till ÅTERHÄMTNING! Vilket aldrig kan poängteras allt för ofta.
Jag tror att vi måste bli bättre på att också tänka på oss själva och kanske ska jag som anhörig ställa frågan varje dag till mig själv:
- Vad innebär detta med återhämtning för mig som anhörig?
- Vad kan jag själv göra idag för att återhämta mig om än en liten stund varje dag?
- Hur överlever jag som anhörig?
Kom ihåg… det finns bara en som Du och Du är starkare än vad du tro anhörig, som patient/brukare liksom personal.
Och Du…glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉
Läs gärna om utbildningarna