För 14.5 år sedan blev jag inlagd för första gången inom psykiatrin. Det blev ingen bra inläggning då jag blev inlagd mot min vilja på LPT (Lagen om psykiskt tvångsomhändertagande) efter att några dagar tidigare försökt ta mitt liv. Jag hatade allt och alla. Hade verkligen taggarna ut. Idag 14.5 år senare kan jag se att det blev min räddning – att jag blev inlagd. Jag var en fara för mig själv och jag mådde riktigt dåligt. Men inläggningen hade kunnat skett på ett annat sätt. Bortsett från det och att jag sedan hoppade från andra våningen dvs. från avdelningen så fick jag ändå bra vård – ja, konstigt nog så tycker jag det nu med facit i hand. Min andra inläggning på hösten tja… dåligt bemötande av samma överläkare igen men bortsett från det så var de 2 veckorna okej av övrig personal. Tredje och sista inläggningen var också bra, bortsett från en personal som sa att jag kan inte ha diagnosen borderline för hennes kollegor på avdelningen vet om att hon inte tycker om att jobba med den kategorin av patienter. Nå… vården var ändå… okej.
Men vad har hänt sedan dess???? Jag hör om övergrepp, maktöversittare, patienter som inte får någon hjälp och någon stöd, anhöriga som glöms bort, läkare som inte tar patienterna på allvar, patienter som övermedicineras och överdiagnostiseras. Personal som jag får höra gör än det ena än det andra och jag bara tänker… men är det verkligen så? Har vården helt fallerat? Vem bär ansvaret? Eller är det så, som jag tror också att det kan också åligga mig som patient att alla är “dåliga” för att jag mår dåligt! Eller är det verkligen så att psykiatrin helt har fallit fast… jag vill inte riktigt tro det? Men nog finns det fel personal på avdelningarna och mottagningen. Men jag vill ändå tro gott om de flesta. Jag tror att en krona har mer än en sida! Hur ska vi få psykiatrin på fötterna igen? Vad är det som psykiatrin behöver? Mer pengar, mer personal, kurser/utbildningar, medarbetare med brukarerfareneht? Ja, vad tror du?
Och…. Du glöm inte att ha en SuperBra dag! 