Anhörigskap kan vara guld värt

“Ensam är inte starkast!”, så lyder ett ordstäv som jag många gånger hör på olika håll. Något som jag verkligen kan hålla med om.

Nu under mars månad så är jag med som återhämtningskonsult med brukarerfarenhet i en anhöriggrupp enligt Akermodellen på Psykiatrins hus i Uppsala. Något jag har varit med i av och till sedan dess start för fem år sedan. Mycket givande att få denna möjlighet. Gruppen ses vid fyra tillfällen dvs en gång per vecka och i år har jag möjlighet att delta vid tre av dessa.

Anhöriggrupperna hålls som cirklar och går under Studieförbundet Vuxenskolan men är ett initiativ från en av psykiatrins slutenvårdsenheter avdelning 3a. Vid varje tillfälle finns en samtalsledare som är en volontär från Röda Korset. Det finns ingen färdig mall hur träffarna ska se ut. Det avgör de anhöriga. Men det som kännetecknar är att det alltid finns en-två med “brukarerfarenhet” med vid varje tillfälle och någon profession från slutenvårdsavdelningen. Sedan bjuds det in andra från professionen/aktörer utifrån de anhörigas önskemål. Nästa vecka som är gång tre för denna grupp som vi har igång nu har vi förhoppningsvis en landstingspolitiker som sitter med och lyssnar på de anhöriga.

Sedan 2008 har jag ingen kontakt med psykiatrin och äter ingen psykofarmaka. Diagnosen borderline är avskriven likaså depressionen, ångesten och ätstörningen. Men jag är inte vaccinerad och inte immun. Må dåligt i perioder är en del av livet och även om jag ibland kan känna att livet är tufft emellanåt så tror inte jag att kommer ner i helveteskapet igen, där jag var som 27-åring vid milleniumskiftet. Jag är nu rustad på ett helt annat sätt idag, mitt liv ser helt annorlunda ut och jag har utvecklats och fått helt andra kunskaper/erfarenheter.

Men det som är detsamma idag som då…. det är min obefintliga kontakt med mina anhöriga/närstående och det sörjer jag så klart. Speciellt då det ibland är tufft att bara vara förälder. Det är klart att jag saknar detta med engagerade anhöriga/närstående. Jag saknar inte nödvändigtvis mina blodsband av närstående för uppenbarligen så har en del inte varit bra för mig då de är en stor orsak till att jag har mått som jag har mått. Men jag saknar… jag saknar det jag aldrig har haft. “Hur skulle livet har varit idag om jag hade haft anhöriga/närstående runt omkring mig som vuxen? Vad skulle de ge mig för stöd? På vilket sätt hade deras engagemang underlätta min vardag då? och idag?” Oberoende av om vi lever med egen funktionsnedsättning fysisk som psykisk eller har en familjemedlem/närstående som lever med det eller inte, så många gånger behöver vi i perioder ha stöd och hjälp av människor runt omkring oss, människor vi förhoppningsvis kan lita på, som känner oss och som ja… kort och gott älskar oss. Det behöver vi alla emellanåt, tror jag. Och de som idag är dessa anhöriga närstående får naturligtvis inte glömma att vara rädda om sig själva för att orka vara där som anhörig/närstående. Och då handlar det om att också kunna få ha roligt och göra det som man tycker om. Återhämtning är viktigt för alla!
Och jag önskar att jag idag hade anhöriga/närstående som förebild i rollen som mamma, som moraliskt stöd, som avlastning och att få göra roliga engagemang tillsammans med. För livet är inte alltid en dans på rosor oberoende av om det är efter en återhämtning från psykisk ohälsa eller inte, även om det absolut inte behöver vara lika taggigt och snårigt nu som förr.

Sammanfattningsvis vill jag säga som så med detta, att även om jag inte är nere i helvetskapet idag så vet jag att det hade varit guld värt för mig att ha anhöriga/närstående i mitt liv idag om relationen naturligtvis var bra, något jag alltid kommer att sakna starkt. För även utan psykisk ohälsa i i bilden så behöver vi varandra. Vi behöver hjälp och stöd och vi behöver kunna ge likväl som att kunna ta emot.

Och Du…glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉