Att befinna sig i en djup depression med allt vad det innebär är omöjligt att förstå för den som inte har varit där. Att vara fången i det mörker och i dess helvete går inte att beskriva i ord. Jag har själv varit fången där under en längre tid – riktigt illa var det vid milleniumskiftet och jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det med livet i behåll.
Det var så nära att jag inte gjorde det. Men jag gjorde det – jag tog mig igenom depressionen. Det har självklart varit oerhört många faktorer som har varit viktiga för mig för att komma tillbaka till livet – ja superviktiga och avgörande faktorer för min överlevnad för att ta mig ur depressionens klor.
En väldigt viktig faktor som har varit till hjälp för mig och som jag vill skriva om här har varit musik och dans.
När jag mådde som sämst så satt jag väldigt ofta vaken om nätterna på soffan i mörkret med laptopen i knät och hög musik i hörlurarna och spelade väldigt mycket samma musik om och om och om igen. Att spela på hög ljud i hörlurarna är så klart inte att rekommendera men att bli ett med musiken var otroligt viktigt för mig. Musiken rensade inte bort mina tankar utan tvärtom så blev tankarna mer påtagliga på gott och ont men jag tror att det var läkande i sig. Jag var tvungen att våga möta dem. Och de stunderna jag inte lät mig bli destruktiv utan försökte hitta ett sätt att hantera tankarna och inte bli ett offer för tankarna och känslorna som blev mer påtagliga, blev ju så småningom helande och gav också mig makten att inte falla “offer” och låta tankarna” känslorna styra mina handlingar. Ibland fastnade jag i låtar som självklart inte var upplyftande men det jag behövde var att få lyssna på den musik som jag tyckte om, träna på att inte vara destruktiv utan kunna stå ut när det var svårt.
Vid milleniumskiftet när jag var som sjukast i depressionen, ångesten, ätstörningen och fick diagnosen borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) så anmälde jag mig till Linedance klubben SHSD (Somliga Har Sett Dem). Detta med egen förhoppning om att jag skulle bli glad. Om jag börjar dansa (som jag gillade) så kanske jag blir glad. Jag hade ju sett linedansare på en pub i USA under mitt år där som 20-åring och alla såg så glada ut när de dansade. Och likadant var det när jag såg klubben SHSD ha ett uppträdande på Forum torget i Uppsala vid millenium. Även då så såg alla dansare så himla glada och klämkäcka ut. Så jag tänkte… jag måste börja dansa för då kommer jag bli glad igen!
Jag älskade det, men självklart så hade jag svårt att ta mig dit vid träningstillfällena. Det var ju tillfällen som jag hellre låg kvar i sängen med täcket över huvudet och neddragna rullgardiner för jag orkade inte röra en fena av mig själv. Jag mådde ju så jäkla dåligt. Men de tillfällen jag ändå tvingade mig att gå emot min känsla och ta mig till dansen ute i Gamla Uppsala – fick ju en läkande kraft i mig sakteligen.
Jag har förstått att det är oerhört viktigt att försöka mer eller mindre “tvinga sig till” att också göra sådant som man innerst inne mår bra av och tycker om att göra för att inte helt faller offer för det mörka. Det är så svårt så klart….men otroligt viktigt och livräddande. Jag måste ta redan på – vad tycker jag om att göra? Det är ju så att det som en gång har varit roligt för mig och som jag tyckt om att göra kanske inte är det som är roligt nu, vilket egentligen inte är så konstigt i en depression. Det viktiga är att våga prova olika saker med stöd av sina vänner, närstående eller teamet av professionella inom vården/socialpsykiatrin eller andra som har varit i liknande situationer.
Jag lämnade psykiatrin 2008 och då avskrev sjukvården samtliga av mina diagnoser. Men jag vet att jag är inte immun eller vaccinerad mot att må dåligt igen. Jag vet också att jag löper oerhört stor risk att någon gång igen insjukna i te x depression. Jag behöver vårda mitt jag – vilket jag av olika faktorer inte har varit så bra på sedan jag lämnade psykiatrin. Att inte glömma bort mig själv och göra mer av det som jag mår bra av och som jag tycker om att göra är oerhört viktigt. Det har gått över 10 år sedan jag lämnade öppenvården på affektivamottagningen i Uppsala och allt mitt fokus har under dessa år legat kring mina söner och min man dvs. min egna familj. Jag har inte haft mycket till stöd i min föräldraroll utifrån och att vi har ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och som verkligen påverkar de närstående i en familj på många plan. Nu har jag dock lyckats med att “flagga för” att jag behöver back-up och jag behöver hitta mig själv. En sådan “hitta-mig själv” bland flera andra tror jag kören Joyvoice är. Jag sjöng mycket i kör som barn och ungdom och bara helt plötsligt anmäler jag mig till körsång genom Joyvoice som har tusentals körmedlemmar i hela landet. Jag som inte har sjungit i kör på åratal var nu förra veckan med på första körtillfället och det var super och jag tror verkligen det kommer vara bra medicin för min själ. Jag har det lite tufft nu med stressen kring det som har varit med vår yngsta son och är extra sårbar och jag behöver verkligen ta hand om mig själv och hitta det som jag mår bra av och som ger mig positiv energi. Otroligt viktigt!
En ung artist från USA med namnet Grace VanderWaal har trollbundit mig senaste dygnet med sin låt “Clearly” som min barndomsvän har låtit mig få lyssna på vid ett besök för någon helg sedan nere i Skåne. VanderWaals tolkning av låten (som många andra artister även sjunger) är gripande för den får mig verkligen att tänka på mig själv som tonåring när jag började må dåligt i psykisk ohälsa. Men att inte få glömma som också Grace sjunger i refrängen….
I can see clearly now
Jag kan se klart nu
The rain has gone
Regnet har gett med sig
I accept all the things that I cannot change
Jag accepterar det jag inte kan förändra
Gone are the dark clouds
Borta är de mörka molnen
The dawn has come
Gryningen har kommit
And it’s gonna be a bright, bright sunshiny day
Och det kommer bli en ljus, ljus solig dag
(Läs hela engelska texten nedan)
Clearly
Och Du… glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉