De vanligaste myterna

Här nedan kan Du läsa om 3 vanliga myter om psykisk ohälsa hämtad från (H)järnkoll – För ett psykiskt friskare Sverige.

Myt: En psykiskt sjuk person blir aldrig frisk
Sanning:De flesta återhämtar sig till ett fungerande liv

Många av oss tror att psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning är ett livslångt ok. En gång sjuk, alltid sjuk. Men påståendet faller på sin egen orimlighet. Eftersom uppskattningsvis var fjärde person någon gång upplever psykisk ohälsa skulle i så fall en fjärdedel av Sveriges befolkning vara utslagen för gott. Hur skulle landet se ut då?

Sanningen är att de allra flesta med psykiska besvär återfår hälsan.
Även när det gäller svåra sjukdomar som schizofreni är prognosen för återhämtning god.

Begreppet återhämtning är visserligen omtvistat. Olika psykiatriska skolor är oeniga om när och hur en person kan kallas återhämtad. Därför skiljer man mellan social och total återhämtning. Det första innebär att personen med stöd och hjälp kan leva ett gott liv trots symtom, medan den totalt återhämtade är symtomfri.

Tendensen i västvärlden tycks vara att alltfler uppnår sistnämnda stadium. Australiska och kanadensiska studier av nyinsjuknade i schizofreni under 1990-talets senare hälft visar att hela 90 procent återhämtat sig totalt och kunnat återgå till arbete och studier. En invändning här är att resultaten noterats så tidigt att det inte var hundraprocentigt säkert att personerna verkligen hade diagnosen schizofreni.

För andra former av psykisk ohälsa som depressioner, tvångssyndrom och olika ångestillstånd är utsikterna ännu gynnsammare. Detta mycket tack vare en betydande kunskapsutveckling på området. Här har inte minst kognitiv beteendeterapi, ofta i kombination med läkemedel, visat sig vara ett effektivt motmedel. Uppskattningsvis försvinner besvären för över 90 procent av de hjälpsökande efter en tids behandling. Inom vården finns gott hopp om att denna siffra snart ska vara nära 100 procent.

Också vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan livskvalitén och funktionsförmågan numera förbättras betydligt genom terapi, medicinering och habilitering.

Myten om att psykisk ohälsa är ett permanent och obotligt tillstånd har i hög grad sin grund i gamla tiders psykiatri. I brist på fungerande behandlingsmetoder handlade insatserna då mest om förvaring och övervakning. Mer av väl- än illvilja från vårdens sida. En ung människa med psykos kunde dock få tillbringa en stor del av livet på mentalsjukhus. Som en icke-medborgare avskuren från samhällslivet.

Efter den avveckling av mentalsjukhusen som inleddes redan i slutet av 1960-talet har nya syn- och arbetssätt med betoning på tidig intervention, sociala och förebyggande insatser, ett mänskligare bemötande, kontinuitet, samverkan, brukar- och anhöriginflytande, bättre mediciner och psykoterapi gjort entré.

Numera har psykosen avdramatiserats. Inte sällan blir den en parentes i personens liv. Ibland utan att vare sig medicinering eller inläggning behövs.

Trots den positiva utvecklingen är social isolering och allmänna fördomar kring psykisk ohälsa för många fortfarande ett svårt hinder på vägen mot återhämtning. Här kan du och jag göra en viktig insats genom att inte vända ryggen till personer i vår närhet som hamnat i den situationen.

Myt: En psykiskt sjuk person kan inte jobba
Sanning:Många personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning som vill och kan arbeta är inte välkomna på arbetsmarknaden

En vanlig uppfattning är att personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning inte klarar av att sköta ett jobb. Det är en sanning med modifikation. I en akut sjukdomsfas kan det ofta vara så. Liksom vid flertalet sjukdomsförlopp. Men där upphör oftast likheterna.

Sanningen är att människor som utestängts från arbetslivet på grund av psykiska problem har betydligt längre väg till såväl rehabiliterande insatser som till den öppna arbetsmarknaden än personer med kroppslig sjukdom och funktionsnedsättning. Många har både vilja, förmåga och kompetens för att ta steget från bidragsberoende till ett förvärvsarbete. Men oftast möts de av en stängd dörr. Oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur har de en tendens att hamna sist i kön. Inte sällan stupar föresatsen på socialförsäkringssystemet och andra arbetsmarknadsbestämmelser.

När psykiatrireformen trädde i kraft 1995 framhölls vikten av rehabilitering och arbetsfrämjande insatser för målgruppen, som till mer än två tredjedelar befann sig utanför arbetsmarknaden.

Ett arbete, öppet eller skyddat, sågs som nyckeln till samhälls-gemenskapen. Att ingå i ett sammanhang och få bygga upp sin ekonomi genom eget arbete skulle stärka självkänslan hos den enskilde. Med fler personer med erfarenhet av psykisk sjukdom och funktionsnedsättning i förvärvslivet skulle även stigmatiseringen minska. Var det tänkt.

Olyckligtvis skedde detta vid en tid när både den offentliga och den privata sektorn omstrukturerades till följd av 90-talskrisen. Många så kallade övergångsjobb eller diversearbeten försvann.

Drygt tio år efter psykiatrireformen konstaterade Nationell psykiatrisamordning att arbetsmarknaden föreföll avlägsnare än någonsin för personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning. Rehabiliterande insatser lyste fortfarande i hög grad med sin frånvaro. Av statliga miljardsatsningar på alternativ sysselsättning för svaga grupper gick endast en liten del till personer med psykisk funktionsnedsättning. Samtidigt hade förtidspensioneringarna fortsatt att öka – mer än en tredjedel av landets nästan 500 000 förtidspensionärer hade psykiatriska diagnoser.

En förklaring till att personer med psykisk funktionsnedsättning i så stor utsträckning hamnat vid sidan av arbetsmarknadsåtgärderna är att sjukdomen ofta debuterat så tidigt att de inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden.På rekommendation av Nationell psykiatrisamordning har statliga pengar öronmärkts för att skapa meningsfull daglig sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Några företag har också öppnat portarna. Inte enbart av humanitära skäl. De har insett att med rätt stöd kan alla växa och bli en tillgång.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det stora flertalet av dem som någon gång i livet upplever psykisk ohälsa som depression och ångest redan har ett arbete. Och här finns alla yrkesgrupper representerade. Trots detta är arbetslivet inte befriat från fördomar. En enkätundersökning som Handisam gjort visar att var fjärde person inte kan tänka sig att arbeta ihop med någon som har psykiska problem.

Myt: En psykiskt sjuk person är farlig
Sanning:Ytterst få våldsbrott är ett resultat av enbart psykisk sjukdom.

När nyhetsmedierna skildrar psykisk ohälsa finns ofta en koppling till våld i någon form. Hjärnkolls medieanalys visar att så är fallet i nästan 40 procent av alla artiklar och inslag. Sannolikt har mediabilden betydelse för våra attityder till psykisk ohälsa. I brist på motbilder frodas rädsla och osäkerhet.

Av Hjärnkolls befolkningsundersökningar framgår att många, unga människor inte minst, är direkt negativa eller tveksamma till att ha personer med erfarenhet av psykisk sjukdom boende i sin närhet. Nära 63 procent av de tillfrågade instämde inte i påståendet: ”De flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik är pålitliga barnvakter”.

Vad är då sanning? Finns ett faktiskt samband mellan psykisk sjukdom och våldsbrott? Eller är mediabilden vinklad eller överdriven? Angående det sistnämnda varierar åsikterna. Problemet är dock snarare det som inte skildras. Den mediala dramaturgin är strikt nyhetsinriktad. Normaltillståndet, i det här fallet psykiskt sjuka personer som inte begår brott, omsätts sällan i rubriker. Detta förhållningssätt kan bidra till ytterligare stigmatisering av personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Så var fallet med mediastormen och den stundtals hätska debatten kring de så kallade ”vansinnesdåden” och mordet på utrikesminister Anna Lindh under 2003. Många kände sig orättvist utpekade, och mådde ännu sämre än tidigare. En tidvis ensidig fokusering vid psykisk sjukdom kontra våld anses även ha försvårat vårdinsatserna.

Generellt gäller att ett fåtal av dem som är psykiskt sjuka griper till våld. Av över 300 000 våldsdåd i Sverige mellan åren 1988 och 2000 hade endast fem procent begåtts av personer som vårdats för psykossjukdom (Fazel S & Grann M. (2006) The population impact of severe mental illness on violent crime. American Journal of Psychiatry, 163, 1397-1403).

Tidigare forskning har funnit att personer med psykossjukdomen schizofreni tycks ha ökad risk för våldsamt beteende. Det har dock varit oklart om våldsbenägenheten verkligen beror på sjukdomen i sig eller på andra faktorer, som missbruk av alkohol och droger.

En omfattande studie vid Karolinska Institutet (Fazel S, Långström N, Hjern A, Grann M, Lichtenstein P. (2009) Schizophrenia, substance abuse, and violent crime. JAMA, 301, 2016-2023) som undersökt våldsbrottsligheten bland 8 000 personer med diagnosen schizofreni mellan åren 1973 och 2006 ger kanske en del av svaret. Bland personer med schizofreni och missbruk hade 28 procent dömts för våld under uppföljningen. Av dem utan missbruk hade åtta procent dömts för våldsbrott. Motsvarande siffra för en kontrollgrupp på 80 000 personer från övriga befolkningen är fem procent.

Resultaten stämmer överens med dem i en amerikansk studie från 2009 (Elbogen,EB &Johnson, SC (2009) Archives of Geneneral Psychiatyr, 66, 152-161). Där visas att personer med schizofreni utan missbruk eller beroende är obetydligt mer våldsamma än människor i allmänhet. Förhoppningsvis kan resultaten bidra till minskad rädsla för psykisk sjukdom genom att ta död på de fördomar som florerar om psykisk sjukdom och farlighet. Stigmatiseringen av psykiskt sjuka personer är problematisk, då den ökar utanförskapet. Det gör det svårare att komma ut i arbete, att bo på ett sätt man önskar och inleda relationer med andra. Troligen minskar den också människors benägenhet att söka behövlig hjälp inom psykiatrin

Fler Myter att läsa på http://www.hjarnkoll.se