Alla håller med: Du är inte din diagnos men….

“Ansiktet bakom masken – om att vara borderline”, titeln på min först utgivna bok. Nej, man är ju inte sin diagnos. Men det är väldigt vanligt att det är så man ser på sig själv. Framför allt i början när man är nydiagnostiserad, men också kanske lång tid efter. Kanske är det inte så konstigt egentligen om man tänker efter. Jag tar mig själv som exempel.

År 2000 fick jag diagnosen borderline efter att ha varit inlagd i slutenvården i drygt en vecka på LPT (Lagen om Psykisk Tvångsomhändertagande). När jag fick diagnosen så sa jag till psykologen som gav mig diagnosen : “Jaha… är det nu kört för mig?”. Jag vet väl inte riktigt vad jag menade med det, mer än att även den frågan speglar ju att jag då “blev min diagnos”.

Anledningen till att det egentligen inte är så konstigt är ju att när man får en diagnos så läggs väldigt stort fokus på på mig som person, just för att “jag har en diagnos”. Anledningen till att man är tex. på en vårdavdelning är ju för att “jag har en diagnos”. Anledningen till att jag får medicinsk behandling är ju för att “jag har en diagnos”. Anledningen till att jag kanske får terapi, går på träffpunkter, aktivitetshus, har boendestöd eller en kontaktperson har ju också att göra med att… “jag har en diagnos”. Vårdplaner likväl SIP-planer görs (Samordnad Individuell Plan), sjukersättning, förtidspension etc. grundar sig också på att “jag har en diagnos”. Är det då konstigt egentligen att “klienterna/brukarna/patienterna” blir sin diagnos?”

Våra roller planas ut i och med att “jag har en diagnos”.

I exemplet nedan, bild 1-4, ser vi en man som heter Petter. Det är hans fru Johanna som illustrerar Petter utifrån en blomma. Innan Petter blir sjuk (bild 1) så har han olika roller, vilket vi alla har mer eller mindre. Låt oss låtsas att de är kronbladen på en prästkrage. Några av Petters olika roller innan han fick sin diagnos var att han var en vän. Han hade en väldigt stor vänkrets, han spelade fotboll och tillhörde på så sätt en förening. Han höll även på med bågskytte och var då medlem i en bågskytteförening. Han var gift och hade en vacker kvinna som nu väntade hans första barn. Han jobbade som tandläkare och var väldigt uppskattad sådan. Petter hade alltså många roller. Detta var bara några exempel på roller som man kan ha för att illustrera detta med att det är lätt att man “blir sin diagnos”.

Bild 2 visar Petter precis när han har fått sin diagnos. På en gång blir diagnoskronbladet stort för det blir ett enormt fokus på att Petter har fått en diagnos. Han behöver mycket stöd från olika håll, medicinsk behandling och terapi. Vårdplan ska göras och han är inlagd sedan en tid tillbaka. Det behövs fortsatt stöd och hjälp när han är utskriven. Han är nu sjukskriven och får ersättning från försäkringskassan. Det är ovisst om hur länge han behöver vara sjuk. 

Bild 3. Petter orkar nu inte umgås med sina vänner, energin tryter. Inget känns roligt längre. Han ger upp fotbollen och bågskyttet som han älskar och är inte den maken som han kanske önskade att han kunde vara för sin fru Johanna längre. Och ja, jobbet… det är han ju nu sjukskriven ifrån på oviss tid. Han har nu tappat alla sina “vardagliga” roller, som vi även skulle kunna kalla “normala” roller.

Bild 4. Kvar är ju rollen för Petter som patient för att han har i alla fall sin diagnos. Allt fokus från omgivningen, från professionen, dvs hälso-sjukvården och socialpsykiatrin, läggs på Petter för att han har sin diagnos. Även från samhällets sida då han nu är sjukskriven och inte kan/orkar vara yrkessam. Men också från Petter själv på att han är sjuk för han har ju “en diagnos”. Så är det konstigt att man då som individ, dvs som Petter, blir sin diagnos?
“Svar nej!” Ganska naturligt resultat.

Jag tror dock att det är oerhört viktigt för att stödja återhämtningen. Att vi lär oss att i allt högre grad parallellt med vård och omsorg att lägga mycket mer fokus på “hälsa”. Att vi lyfter fram det friska hos individen och stödjer henne eller honom till att återta och/eller att skapa nya sammanhang/roller som bidrar till återhämtning/hälsa. Samt att ge anhöriga stöd som också lägger fokuset på det “hälsosamma” istället för det som bidrar till själva ohälsan och stärker rollen “jag är min diagnos”. En bra början är att säga… “hon har borderline, jag har psykos, han har depression. I stället för att säga…jag är en borderlinetjej, han är en psykospatient eller en deprimerad kille”.

Och Du… glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *