Glöm inte bort Dig själv!

Jag är mamma till två fantastiska killar på 6,5 år och 11 år. En dröm som blev sann. Aldrig trodde jag år 2000 när jag hade fått diagnosen Borderline (och även kämpade med svår depression, ätstörning och ångest) när jag satt där hemma i mitt rum på landstingskorridoren att jag skulle få äran att bli mamma. Jag ville ju bara dö och trodde att mitt liv var slut vid 27-års åldern. 

Under hösten år 2008 avslutades mina kontakter inom allmänpsykiatrin i Uppsala. Jag uppfyllde inte längre några kriterier för diagnoserna som jag hade och hade t.o.m. lyckas sluta med all medicinering. Men det låg så klart ett gediget arbete bakom som jag hade kämpat mig igenom med stöd av psykiatrin, kontaktperson, fästman och vänner. Återhämtning från psykisk ohälsa är väldigt tufft men fullt möjligt med rätt stöd, rätt hjälp och ett eget j-la anamma. Ingen kan ju återhämta sig åt någon annan. Och som jag alltid säger när jag är ute och föreläser eller håller kurser: “- Jag är inte immun eller vaccinerad mot psykisk ohälsa, självklart kan jag drabbas igen. Det beror ju mycket på vad livet har i sitt sköte men också på hur jag ser till att ta hand om Jouanita, mig själv”.

Omtumlande att bli mamma

År 2008 födde jag också min mans och min första fina mirakelkille. Lyckan var enorm! Allt gick bra – han hade lite tufft vid födseln men efter 2 veckor var vi hemma. Jag hade stöd ifrån psykiatrin ett halvår efter hans födelse. Men att bli mamma med allt vad det innebär var tufft för mig som var “skör”. Men så klart skulle jag klara det. År 2013 föddes ännu en mirakelkille. Lyckan var enorm, eller jag “inbillade mig” att den var det. Han fick kolik och skrek en hel del mellan 19-23 på kvällarna. Men vi klarade det också. Men jag kände mig så ledsen inombords. Jag hade regelbundna besök på BVC och hos sköterskan där. Och i stort sett varje gång så fick hon höra att jag känner inte mig som “en glad mamma”. Hursom…. åren gick och det var tuffa år. När yngsta killen var 3.5 år klarade inte förskolan av att bemöta honom. Vi var ställda! Att vi hade det tufft och kämpigt var förståeligt. Vi hade ingen erfarenhet och vi hade inget stöd och mestadels så var det jag som fick ta de stora utbrotten, konflikterna men “de” borde ju kunna bemöta vår lilla 3.5-åring. De målade upp honom som ett svart litet monster. Han fick resurs på förskolan hans sista termin där så tog vi honom därifrån då vi ansåg att de inte var en bra förskola för honom och de tryckte ner oss som föräldrar. Inte direkt något jag behövde få höra. Men jag och min man kämpade vidare, ensamma. Jag mådde fortfarande inte bra inombords. Jag ansåg att jag gjorde inget annat än gnällde och tjatade och gnällde och tjatade och……Vi fick lite stödsamtal här och var, men till slut säger jag till BVC-sköterskan jag vill att du skickar en remiss för att vår lilla son har kanske en ADHD-diagnos. Många av mina kära kollegor hade uppmuntrat mig till att se till att han fick genomgå en utredning. De såg också hur jag höll på att falla ihop. Jag jobbade och reste mycket i mitt arbete som utbildare och utbildningsadministratör för RSMH-utbildning. Jobbade även för Forum för Brukarinflytande och hade eget företag, samt hem och familj och en grabb som ibland var som fem barn tillsammans. Jag grät många gånger så fort främst mina kollegor och BVC fick berättat om vår situation. “- Jouanita, Du borde sjukskrivas!” Jag hörde vad dem sa, men nej…. inte igen tänkte jag. Det här klarar jag. Jag har varit sjukskriven i 4 år tidigare när jag hade Borderlinediagnosen. Aldrig igen! Jag älskade mitt jobb och behövde det men mina söner och min man behövde ju också en glad mamma och fru. Jag visste att jag höll på att falla ner igen. Jag mådde dåligt inombords.

 

Diagnosen ett faktum

I januari år 2018 började utredningen med sonen. Han gick nu på en förskola där de såg honom som vilket barn som helst men som behövde extra stöd och vägledning och det var viktigt att han fick känna att “han lyckas”. Och vi föräldrar behövde inte nu längre få höra allt negativt som hade hänt på förskolan. De sa att; om det inte är något riktigt allvarligt så kommer vi inte berätta för Er om det är någon konflikt för det kommer ni inte orka med i längden. Det var för bra för att vara sant. Jag kunde börja slappna av när det gällde förskolan. I juni 2018 fick vi beskedet som vi ändå själva misstänkte. Vår älskade lilla grabb var ett “solklart skolexempel på barn med ADHD”. Det visade sig att han har ADHD-kombinderad form och även en fonologiska språkstörning. Nu blev det ännu fler möten på BUP (läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut) och hos logoped. Men det kändes skönt att nu få veta att han hade denna funktionsnedsättning, för nu fick vi också lära oss mer om diagnosen och hur vi bäst skulle bemöta honom, stödja och hjälpa. Men… det vi också fick veta var att ärftligheten är 75%. Jag förstod på en gång vem han skulle kunna ha ärvt denna diagnos ifrån. Kände igen så mycket i mig själv och mina svårigheter genom livet.

 

Utmattningsdepressionen blev ett faktum

Under våren år 2017, innan grabben fick sin diagnos drabbades jag av högt blodtryck och en pulserande tinnitus. Jag var väldigt stresspåverkad till följd av hur vi bemöttes av yngsta grabbens dåvarande förskola. I december söker jag hjälp för mina symtom. Jag hade enorma sömnproblem, var alltid irriterad och kände mig så ledsen inombords. Jag fick blodtrycksmedicin och remitterades så småningom till öronmottagningen och sedan till hörcentralen. Röntgen på hjärnan visade inga fynd. “-Men hur kan det komma sig att jag hör mitt hjärta i höger öra 24 timmar om dygnet?” Svaret jag fick: “-Du har troligtvis en väldigt stressad hjärna som har börjat registrera kroppens egna ljud”. Där har vi det…. stress, stress, stress. På hörcentralen fick jag en brusapparat som hjälpmedel mot min pulserande tinnitus men också påbörja en kuratorkontakt.

 

Glöm inte bort dig själv, Jouanita

Denna kontakt på hörcentralen hade jag mellan augusti 2018 – februari 2019. Och det fantastiska med denna kuratorn var att efter 3 träffar så började jag känna ett hopp. Kanske kunde jag få känna glädje igen, på riktigt. Hon liksom min man och mina vänner och kollegor var inne på att jag nu hade utmattningsdepression. Läkaren jag jag hade under denna period skrev endast depression som diagnos. Men jag var ju slutkörd, sov dåligt (svårt att somna, störd av minsta lilla ljud eller rörelse, svårt att somna om när jag vaknade om nätterna), hjärnan gick i 150, rastlösheten var enorm. Jag hade svårt att vänta. Varje “vänta” kändes som evigheter och när jag fick en massa idéer på impulsiva projekt i trädgården så var jag tvungen att genomföra dem för att bli av med dem. Hemmet började falla. Jag hade varken ork eller energi. Kroppen var utmattad, jag var trött i huvudet men hjärnan körde på. 

Min kurator säger:
-Jouanita, jag vill att Du försöker fokusera lite mer på dig själv. Du har helt satt dig själv åt sidan och lagt din energi och själ helt och hållet på familjen och glömt bort dig själv. Jag vill hjälpa dig, Jouanita!
Vidare ställer hon två frågor som var omöjliga för mig att svara på just då men så viktiga: 
-Jouanita, vad får dig att verkligen må bra? Vad tycker just du om att göra?
Jag hade ingen aning vad jag skulle svara. För jag hade aldrig tänkt i dem banorna. Och ingen inte ens ifrån tidigare psykiatrin hade haft fokuset (vad jag minns i alla fall) legat på just dessa frågor. Vi försökte spåna tillsammans. Det blev flera möten under hösten innan vi kom fram till något. 
-Tycker du om att promenera, frågade kuratorn?
– Nä, usch det är inget för mig, svarade jag. Men jag tycker om att odla, sa jag. Men jag har inte så mycket ork.
Sen berättade jag för kuratorn att jag tidigare har försökt att ha en “återhämtningsdag” i veckan. Det vill säga att jag strök en dag i veckan där jag INTE skulle ägna mig åt jobb, eller hushållssysslor  utan bara göra sådant som jag mår bra av. Fast jag hade svårt att hålla det för jag hade ingen plan på hur dessa dagar istället skulle se ut. Hon tyckte det lät bra.. Det var en bra start. Stryk en dag i kalendern! Vi gjorde en planering tillsammans.

Återhämtningsdag fredagen 1 februari
– Ät frukost i lugn och ro efter att du har lämnat barnen
– Ta dig extra tid att ta hand om kaninerna
– Bläddra/läsa en trädgårdstidning
– Skriv ett mail till mig (kuratorn)
– Skriv något som är jobbigt eller utmanande, men också något som är roligt och fint.
– Ät lunch
– Ta en promenad i bostadsområdet
– Vila i ca 15 minuter och lyssna på musik om det passar
– Titta på ett avsnitt på “Det okända”.

Wow, äntligen får jag hjälp med att fylla min återhämtningsdag på ett “vettigt sätt” och där fokuset är enbart på mig själv. Och jag förstod att detta är något jag verkligen behövde. Det var dock inte så enkelt. Promenera? Jag som inte alls gillar det. Och vila i 15 minuter….. nästintill omöjligt! Och att INTE få jobba, inte ens svara på jobbmail?! Nå, okej, jag ska försöka.

Av olika anledningar ansåg denna kurator att jag behövde mer hjälp än vad hon kunde ge. Och i mars hade jag sista kontakten med henne. Jag bytte också läkare och vårdcentral då han inte kunde hjälpa mer än mediciner och övriga resurser var ej tillgängliga. Återtog kontakt med BVC-sköterskan på vårdcentralen här hemma som också är verksamhetschef. Berättade för henne om min situation och mitt läge.
– Självklart ska vi hjälpa dig, säger hon! Två veckor senare har jag ny läkare, stödsamtal och min man involveras helt och hållet. Han visste ju till viss del att jag inte mådde bra och hade stödkontakt hos kuratorn på hörcentralen men förstod ju aldrig allvaret i det hela eftersom jag inte “berättade allt” för att skona honom. Efter ca. 4-5 möten hos läkaren som var varannan vecka så utbrister hon: 
-Ja, men du har ju utmattningsdepression! “Bingo”, tänkte jag! Äntligen! Tillföljd av allt som var kring Er yngsta son. Det är tufft att vara anhörig och man glömmer lätt bort sig själv. Och det kan vara så att Du har en underliggande ADHD som är orsaken till detta.


Hur fördriver du dina dagar?
Jag fick en ny kurator på denna vårdcentral som sätter tydliga gränser för mig, vilket jag behöver. Men vi har också gjort en preliminär dagsplanering där vi har planerat in timme för timme av min vakna tid för sju dagar i veckan OCH där det ska ingå “basic” som frukost, lunch och middag, promenad och vila.  Men också göra sådant som jag, just jag Jouanita mår bra av att göra och tycker om att göra.

Min viktigaste faktorer i återhämtningen från utmattningsdepressionen är:

  • En bra läkare, som förstår, lyssnar och ser allvaret i det hela och tar mig på allvar. Och som träffar mig regelbundet (var annan vecka).
  • Kurator som verkligen vill hjälpa men sätter tydliga gränser och också uppmuntra mig att läsa hennes journalanteckningar om mig för att jag ska komma ihåg.
  • Maken involveras. Då jag har svårt med minnet och att ta emot information och för att han också ska förstå allvaret i mitt mående så är han med i varenda läkarbesök. Att han har blivit fullt involverad gör också att han förstår varför jag inte orkar laga mat, tvätta eller bara börjar gråta. Han vet också nu varför jag har startat projekt efter projekt efter projekt i trädgården på grund av min inre rastlöshet och tar också mer ansvar i hemmet. Och att också informera äldsta sonen (och yngsta på deras nivå) så han förstår varför mamma lägger sig klockan åtta på kvällen eller behöver vila på dagarna och inte orkar göra så mycket annat.
  • Mediciner som tar mig upp ur depressionen, hjälper mig att sova och som lugnar ner min rastlöshet.
  • Rastlöshetspromenader (jag som ogillar promenader) med sällskap av äldsta sonen – högt tempo och bra musik.
  • Pälsterapi. Förra året skaffade vi 4 långhåriga kaniner (nu har vi 6 stycken). Allt pyssel kring dem hjälper mer än vad man tro. De behöver mig för mat, rent vatten, rent hem, sällskap för kloklippning och hjälp med skötsel av päls och ju mer jag umgås med dem, ju mer kärlek får jag ifrån dem och lär känna dem.
  • Legoterapi. Jag har aldrig någonsin byggt lego förr och trodde aldrig ens att jag skulle börja. Men efter besök på årets klossfestival i Örebro så satt jag sedan och byggde modell efter modell. Och det var en terapi i sig där mitt tålamod prövades, min uthållighet och koncentration. (alt. till legoterapi kan vara att tillverka smycken, sy, bokläsning, byggen, meka eller vad man nu har för intresse som man brukar kunna hänge sig till. Eller hitta nya intressen)
  • Grön hälsa. Även om jag har gjort projekt efter projekt i trädgården så har det varit viktigt för mig. Med musik i öronen och där jag får försöka fullfölja mina idéer så har det varit en viktig del i att må bättre. Att naturen är till hjälp och förebyggande hjälp av psykisk ohälsa är ingen tvekan. Och även om orken inte har varit där att ta hand om det jag odlar eller annat i trädgården så att ha en trädgården eller gå en promenad, i skogen och sätta sig på en stubbe eller klättra upp på högsta stentoppen i närområdet så är det värdefullt för sitt mående. Att bara få göra det utan tänka så mycket. 
  • Vila. Även om hjärna går i 150 så behöver min kropp mycket vilan. 
  • Sjukskrivning 
  • Förstående chef och arbetskamrater som mer eller mindre säger: “- Jouanita, skynda långsamt”
  • Förestående vänner som orkar lyssna och läsa sidolånga sms och meddelanden.
  • Strukturerad dagsschema för minnets skull, för att jag ska se vad jag gör av tiden dagarna och där det ska ingå att jag inte “glömmer bort mig själv”, utan gör något jag mår bra om och tycker om.

Och Du glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 🙂

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *