Telefonfobi – många lider av det, men få vågar tala om det!

Många svenskar lider av telefonskräck. Men få vågar prata om det för rädslan att ses som löjlig.

De flesta har nog känt den där klumpen i magen när en ska ringa ett viktigt samtal, kanske till din läkare, chef eller en myndighet. Och alla har nog varit med om att staka sig när man ringt pizzerian, för att sedan slå handen för pannan efteråt. 

När jag pratade med en journalist inför en tidningsartikel så vågade hon i alla fall prata om detta – telefonfobi. Självklart tyckte jag det var mycket intressant men förvånad… hon är ju “journalist” och ringer hur många samtal som helst till okända för att intervjua.  

Mingelsnack var inte heller hennes grej. Och jag känner så klart igen mig i detta, men ibland känns det svårt att prata om det min “telefonfobi” och min “mingelsnacksfobi”. För vågar fler erkänna det så behöver jag inte känna mig så ensam. För jag vet om…. att jag inte är ensam för jag har börjat våga prata om det. Men vad beror telefonfobi på? Och hur yttrar det sig?

För mig bottnar det nog i dålig självkänsla och höga krav på mig själv.
-Tänk om jag inte vet vad jag ska säga? Eller svara på vederbörandes frågor?
-Tänk om de frågar något och jag verkar inkompetent?

Telefonfobi yttrar sig ofta med att en får en klump i halsen, drar sig ifrån ringa vissa samtal och framför allt svara på samtal. En kan bli kallsvettig, staka sig vid samtalet, det “knyter sig i magen”, och hjärtat slår i 190. Telefonfobi är en form av ångest. 

Hur många gånger har det inte varit som telefonen har ringt när man har den i handen, men låter bli att svara och framför allt på okända och dolda nummer men även ibland på kända nummer?

Tänk om vi tordes vara mer öppna om detta fenomen så kanske vi kan mötas med större förståelse och hitta andra lösningar än att ignorera samtalen, gömma undan telefonen eller att alltid ha den på ljudlöst. För har jag den på ljudlöst så kan jag ju skylla på “jag missade samtalet för jag hade telefonen på ljudlöst”. Men kan vi säga det som ursäkt även den “sjuttioelfte” gången någon ringer? Och hur ser vården på denna form av fobi? Tar de en på allvar?

För den som har en stark telefonfobi har det enormt jobbigt inom sig! Tänk dig känslan… din telefon ringer men du vågar inte svara. Du ser du får ett meddelande i din telefonsvarare men inte ens den vågar du lyssna av? Man känner hur paniken stiger av bara tanken. Då har man en väldigt svår telefonfobi och hur hanterar man det? Låter någon annan ringa? Låter någon annan lyssna av telefonsvararen? Men tänk… den som inte har ”någon annan”? Jag tror inte att det är den bästa lösningen. Möjligtvis tillfälligt men inte på längre sikt. Det handlar nog om att mest “våga ta tjuren i hornet” och utmana sig själv stegvis. Kanske börja med att “våga” lyssna av sin telefonsvarare som visar på 5 nya meddelanden och som successivt blir fler och fler. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta sitt sätt för att jobba med sin telefonfobi men att på något sätt våga möta den och våga prata om det. Så det är både på gott och ont när man nu är sjukskriven och det finns rehab-koordinatorer som tar dessa samtalen med försäkringskassan och andra myndigheter när man inte mår bra. Men ibland kan det vara helt enkelt skönt att slippa dessa byråkratiska och krångliga samtalen när man mår dåligt och låta någon annan få sköta den biten.

Vad har du för erfarenheter? Berätta gärna!

Och Du… glöm inte att ha en SuperDuper bra dag! 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *