I maj 2000 fick jag diagnosen “Borderline” efter att ha mått dåligt i många år. Till en början så kunde jag inte ta diagnosen till mig. Jag minns att frågade psykologen som berättade om diagnosen om det nu var kört för mig? “Nej, du kan bli bättre, sa hon”. Hon rekommenderade mig en gul bok minns jag: “Borderline Personlighetsstörning av Görel Kristina Näslund”. “Köp den, sa hon och läs den!” Jag gjorde så, och blev så imponerad av Görel Kristina Näslund som hade lyckats att skriva en bok om mig, trots att hon inte kände mig. Jag hade fått rätt diagnos, äntligen, förstod jag.
Att få en diagnos kan naturligtvis bli väldigt omtumlande och det är också lätt för att man “blir sin diagnos”, så att säga, även om man naturligtvis inte är det. Jag minns att jag fick den idén att jag var tvungen att klä mig i svart för att jag kände mig så svart. Vilket ledde till problem då jag inte ville bära min korsett för ryggskadan som uppkom i den vevan. Den hade nämligen fel färg, den var beige.
Ett annat exempel som jag har hört en kollega berätta är att då frun bad honom att gå ut med soporna så ursäktade han sig med att: jag kan inte gå ut med soporna för jag är schizofren.
Men även om en del absolut inte vill förlika sig med att få en diagnos framför allt om man ser det själv som en etikett (vilket det absolut inte är på vem man är) så finns det otroligt många fördelar med att få en diagnos. Med rätt diagnos… (observera – rätt diagnos – alltför många blir tyvärr fel diagnostiserad). Men med rätt diagnos så kan du få rätt hjälp i form av rätt stöd och behandling, rätt medicin och rätt prognos. Och i mitt fall så hade jag själv förstått att något var fel med mig. När jag som 22-23 åring frågade min psykiatriker: “Vad är det för fel med mig?”. Jag förstod att något var väldigt “tokigt” eftersom jag hade svårt i relationer, hade mycket självmordstankar, ätstörningar, var deprimerad etc. Så svarade hon mig: “Du har en väldigt svår depression!” Och jag tänkte: “Är det allt? Endast en svår depression?”. På något sätt så var jag inte riktigt nöjd med hennes svar, för jag tyckte att något mer än svår depression måste det väl ändå vara. Men jag litade på henne, hon var ju läkare.
Det jag har fått veta i efterhand också om diagnosen “Borderline” är att man försöker undvika att ställa denna diagnos på allt för unga personer eftersom den kan likna mycket av ungas naturliga utveckling.
Ibland kan jag dock tycka att jag upplever att det ställs diagnoser lite för lättvindigt om man säger så. Borderline diagnosen som idag även heter ‘Emotionell Instabil personlighetsstörning’ har tydligen tidigare varit en s.k. “slaskdiagnos”. Det innebär vad jag förstår att när doktorerna inte har vetat riktigt vad som fattas personen som söker hjälp så har de ställt diagnosen “Borderline” utan en närmre utredning. Fast i mitt fall, så gjordes enligt mig själv en väldigt grundlig utredning kan jag tycka och det blev så rätt!
Övrigt om just diagnosen Borderline:
- Diagnosen är vanligast hos kvinnor men förekommer naturligtvis även hos män
- Cirka 1-2% av befolkningen får diagnosen
- Cirka 15% av de som är inlagda i sluten vården har diagnosen borderline
- Prognosen visar att cirka 75% av de som blir diagnosticerad återhämtar sig
Vad har du för erfarenhet av att få diagnos? Tycker du att det är en fördel eller nackdel med att få en diagnos? Ges det diagnoser allt för lättvindigt idag? Tyck till och dela gärna med dig! Och… Du glöm inte att ha en SuperBra dag!
Pingback: Fördelar Med Borderline Personlighetsstörning – TOWELA