Stödja någon till Återhämtning

Återhämtning från psykisk ohälsa är möjligt – med rätt stöd och hjälp samt ett starkt eget driv så är det möjligt. Det finns fler än jag som är bevis för detta. Jag brinner för att förmedla detta budskap för jag vill att vi alla ska tro på den möjligheten. (På torsdag har jag möjlighet att få hålla en kursdag i Inspiration till Återhämtning i Motala och prata om det som jag tror så skarpt på och som är så viktigt för blivande skötare inom psykiatrin att ta till sig och förstå.) För så länge vi inte är sierskor och kan se in i framtiden så är det viktigt att tro på återhämtningens möjlighet. Det går inte att i förhand döma ut någon och det vore inte rätt. Den vi minst tror ska återhämta sig är kanske också den som gör det om fem år. Och om jag själv absolut inte tror på en förbättring just nu, så vet jag ju inte hur jag mår om ett halv år från idag eller om två år. Själv trodde jag definitivt inte på en morgondag för 10-15 år sedan.
Men hur kan man då stötta någon till att jobba för att bli “Agent i sitt eget liv“? Ja, dels kan man lära sig bemöta/stötta en person som mår dåligt genom Helen Glovers “Star of Recovery” – återhämtningsstjärnan där man använder sig av ett specifikt “Återhämtningsinriktat förhållningssätt”, eller så har man kanske det redan i sin natur, då det inte handlar om en specifik metod.

För att stödja någon till återhämtning kan du utgå från Återhämtningsstjärnan och dess 5 uddar som alla har en egen betydelse.

1. Hopplöshet – Hopp
2. Passivt jag – Aktivt jag
3. Andras kunskap – Egen kunskap
4. Andras ansvar –  Eget ansvar
5. Utan sammanhang – I ett sammanhang

Läs mer här om Återhämtningsstjärnans fem uddar och på vilket sätt de kan vara ett verktyg för dig i att stödja någon till återhämtning.

Hursom… när jag var inlagd första, andra och tredje/sista gången så diskuterades inte begreppet Återhämtning i den grad som det görs idag. Det diskuterades inte över huvudtaget så att det nådde mina öron 2000-2001. Men det intressanta är att nu när jag är mer kunnig inom området så kan jag se att min kontaktperson framför allt och några av de andra “vita/goda” bland personalen inom sluten vården dvs. de goda som jag delade inom dom i använde sig i sin natur ett återhämtningsinriktat förhållningssätt vilket har haft stor inverkan till min återhämtning. Det handlar mycket om det sättet de bemötte mig på, pratade med mig, lyssnade på mig och involverade mig i min egen vård och behandling men främst i att stötta mig i mitt egna arbete till att må bättre. Jag var ingen lätt patient, och satte mig mycket emot – jag var liksom “anti allt och alla”. Och jag var inte så enkel att ha att göra med när det gäller mina kompisar då jag var som sjukast.

Konsten att vara medmänniska

Återhämtning från psykisk ohälsa handlar mycket om medmänskliga relationer. Jag vet att det är inte lätt att orka stå sig kvar när en person har drabbats av psykisk ohälsa. Det tar på krafterna att vara närstående och att också vara personal ibland. Men det är heller inte lätt för den som mår psykiskt dåligt – man orkar inte ta hänsyn många gånger, man har nog med sig själv och sin ohälsa. Men det är så viktigt att inte ge upp – ingen får ge upp för då är det svårt att få en förändring.

Många gånger behöver man varandra på olika sätt tänker jag. Men vi behöver också stöd och möjlighet till att dra oss undan. Den som är drabbad av psykisk ohälsa måste få gå in i sin “vedbod” som ger möjlighet till inre dialog och själv granskning. Anhöriga/närstående måste få möjlighet till en återhämtningsoas för att samla kraft, reflektera och komma tillbaka som stöd med ny skopa energi och uthållighet. Och personal behöver möjlighet till handledning för diskussion och för att också hitta nya möjligheter till att utveckla sig själv som “hjälpare” men också för att se över sin verksamhet och hur återhämtningsinspirerande verksamheten i sig är.

Anhöriga/närstående förutom personal blir ofta en samtalspartner för den som mår dåligt. Min kontaktperson Annette inom psykiatrin var det naturligtvis, men även min vän Katarina. Det innebär då att jag hade en speciell tillit och tilltro till dem som de hade jobbat hårt för att få av mig. Min tillit till andra var ju så oerhört bränd. Annette var ju också en person som var otroligt närvarande i våra möten – hon var personlig i sin profession men för den delen inte privat. Men framför allt en person som såg/hörde mina problem som jag upplevde, men samtidigt såg möjligheterna. Och det som var det unika med Annette som ändå tillhörde professionen. Det var som att hon var “som en vän” i sin profession. Och det unika med min vän Katarina var att hon stod sig pall och gav aldrig upp – trots de tårar jag åsamkade henne. De lät sig inte nedslås av min konstanta negativa attityd. De hade förmågan tycker jag, att vara mer än “bara en medmänniska”.

Och Du… Glöm inte att ha en SuperBra dag! 😉