När trädgården blev en plats att minnas och att helas

Min always guardian angel, Annette. Foto: J. Törnström, Uppsala

Beskedet som inte fick komma

När januarimånad knappt hinner börjar brukar jag vara i full gång med att så frön inför sommarens odlingar i mitt växthus. Växthuset som dock inte är så stort men rymmer ändå väldigt mycket grönska har varit min återhämtningsoas sedan det köptes. Jag älskade detta växthus och hade en enorm odlingsglädje. Växthuset ger mig ett andrum där jag själv (med musik spelandes) får en paus från vardagslivet här hemma och från mitt egna mående och även tankar. Medelhavsväxterna var en fröjd och ett måste att ha i växthuset eller ute på växthusaltanen. Dessa exotiska små träd som jag köpte, var en fröjd och lycka när jag såg att… wow… jag lyckades hålla detta lilla träd vid liv, även denna vinter. 

Våren 2019, var inte som de brukar vara. Halvåret innan hade vi fått veta att yngsta grabben uppfyllde kriterierna för svår ADHD. Det var en otroligt tuff tid, vilket vi hade  haft sedan han föddes 2013, och fram tills diagnosen var ett faktum och han började med medicin. Vi var ensamma, min man och jag. Ensam med att kämpa och att orka. Min man är till sättet min raka motsats. Lugn och trygg men även för honom blev alla duster, konflikter evinnerliga uppsyn av grabben påfrestande. Vårt stöd, var obefintligt… ja nästan. Svärmor och svärfar gjorde vad de kunde utifrån deras ålder att försöka hjälpa oss. 

Jag tappade greppet och orken. Allt var så extremt tufft och jag ställde frågan till mig själv flera gånger: “- Är det verkligen så här det är att vara förälder?  “.Vad är det för fel på mig? Varför klarar jag inte av att bemöta honom på rätt sätt?”. Jag, var desperat i att försöka hitta svaren för att förstå mig själv i sättet att vara mamma. Återigen kände jag att jag bekräftelse på att jag inte dög till. Jag var ingen bra mamma!

Omgivningen såg, det jag själv också såg men inte ville acceptera och blundade för.
Jag hade året innan fått pulserande tinnitus högt blodtryck – sömnlösa nätterna fortsatte avlösa varandra sedan flera åt tillbaka. Rastlösheten blev enorm och jag började med mina rastlöshetspromenader i januari i stället för att odla. Promenerade näst intill varje dag. Ibland blev det 2 snabba promenader. Mitt sällskap var ofta äldsta grabben. Många gånger, grät jag under dessa promenader. Jag grät i bilen, jag grät om nätterna när jag satt i mörkret i soffan. Vid alla trädgårdsprojekt som jag startade upp och som avlöste varandra. Med den fart jag hade den våren hann det bli 12-15 trädgårdsprojekt.

Jag smsade min guardian angel Annette och berättade om och om igen. Hon var mitt allt, mitt stöd och min önskemamma sedan 2000 då jag blev inlagd för första gången inom psykiatrin på den avdelningen som hon jobbade på. Annette, min klippa. Hon som alltid fanns där för mig. Hon som räddade livet flera gånger under den tid som jag hade diagnosen borderline (2000 – 2008) genom sin närvaro, sin omtänksamhet och kärlek för mig. Hon var min ställföreträdande hoppbärare. När jag inte hade något hopp om livet så gav hon aldrig upp på mig. 
I april 2019, blev jag åter sjukskriven. Jag “gick in i väggen” – utmattningsdepression. Medicinering påbörjades och även kampen att klara varje dag som kom. Den 28 april på min födelsedag hade jag en sista sms-konversation med Annette, men det visste ingen av oss. In i det sista som försökte hon peppa mig, kämpade med mig och ge av sin kärlek. Jag visste att Annette var sjuk, men hade inte förstått hur illa det var. I mitten av maj – två veckor efter vårt sista sms, fick jag telefonsamtalet från hennes dotter. Annette hade avlidit på sjukhuset. Hela min värld raserades ännu mer och återigen var jag nere på botten, där jag trodde att jag aldrig mer skulle hamna.

Den 11 juni var det begravning för Annette och efter ceremonin höll jag ett tal om hur vi träffades och den betydelse som hon fick för mig. Annette som hade funnits stadigt för mig i alla lägen i 19 år. Vi delade glädje som sorg. Hon var grabbarnas bonusmormor och var med till lekparken, blev yngsta grabbens gudmor och såg dom växa upp. Hon sa flera gånger att hon var stolt över mig och försökte övertyga mig att grabbarna hade en bra mamma. Nu fanns inte Annette mer. 

 

En minnesplats i trädgården

Under de veckor där sorgen inte hade ett slut skapade jag en minnesplats i den del av trädgården där jag precis hade blivit klar med att gräva fram en 30 meter lång rabatt och planterat lika många antal växter. 

Annette hade flera år tidigare gett mig en vacker liten lilja som hade hamnat i en liten rabatt på baksidan. Nu grävdes den upp. Annettes lilja skulle få en ny plats och få en helt ny betydelse för mig. Den var mer än “bara en lilja, en gåva”. Den blev symbolen för hoppet, lugnet, att aldrig ge upp och jag lever kvar i dig. 

Minnes platsen “My guardian angel platsen”, blev en viktig del i att hantera min enorma sorg, längtan men också för att komma tillbaka och återhämta mig från utmattningsdepressionen.

Annette älskade min trädgård och jag mindes att vi gick runt här på tomten vid hennes sista besök här sommaren 2018 och tillsammans beundrade vi all fantastiska vackra växtlighet. Självklart skulle hon få bli en viktig del i min trädgård och minnesplatsen skapades.

 

Kontaktad av en skribent

Slutet av våren 2020 blev jag kontaktad av en skribent som hade blivit informerad av den minnesplats jag hade skapat i trädgården för Annette. Denna skribent ville göra ett reportage kring trädgårdens rogivande plats för att minnas den vi saknar, vilket jag gärna delade med mig eftersom trädgården – grönska är väldigt läkande och det föll så på plats. Annette lever för alltid kvar i min trädgård. Älskar dig min guardian angel forever.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *